© Lunja / stock.adobe.com
Engelsk bulldogg på promenad genom skogen.
Den ser alltid lite dyster ut, är bekväm av sig och snarkar – de flesta föreställer sig nog sin ”drömpartner” lite annorlunda. Men med sin omisskännliga charm, humor och ett älskvärt, lite klumpigt utseende, erövrar en engelska bulldogg de flesta hjärtan på nolltid.
Om man tittar på den engelska bulldoggens historia blir det dock snabbt klart varifrån dessa uppenbara motsägelser kommer ifrån. Knappast någon annan hundras har genomgått en så stor förändring i sin historia som bulldoggen. I korthet: en gång uppfödd som en aggressiv ”stridsmaskin” som modigt möter varje kamp hålls den nu som en tillgiven, känslig familjehund som avskyr våld.
Men tillbaka till början: Ursprunget för uppkomsten av rasen går tillbaka till 600-talet f.Kr, när fenicierna förde sina molosserhundar till de brittiska öarna för handelsändamål och korsade dem med stora, mastiffliknande hundar. Hundarna nämndes för första gången på 1200-talet under namnet ”bonddog” eller ”bolddog”. De orädda hundarna sägs (år 1209) ha särat på två tjurar som slogs. Imponerad av deras djärva natur och kraftfulla handling användes hundarna snart regelbundet som så kallade ”tjurbitare”. Kampen mot tjurar gjorde de starka hundarna mycket kända under medeltiden och gav dem slutligen sitt rasnamn ”bulldog”, som fortfarande gäller i dag. Framför allt från 1500- till 1700-talet var det så kallade ”bull baiting” en populär sammankomst i Storbritannien, där folk ofta satsade stora summor pengar. Snart utvidgades den populära tjurkampen till att omfatta kamper med andra stora djur som björnar, apor eller till och med lejon. Rena hundkamper, där två hundar kämpade mot varandra, blev också populära. Vid den tiden betraktades bulldoggen som en ren kamphund och aveln kretsade uteslutande kring egenskaper som skulle gynna den i strid. Karaktären skulle kännetecknas av mod och aggressivitet och hundarna skulle ha en bred käke och en nos som var så tillbakadragen som möjligt för att de skulle få tillräckligt med luft när de bet sig fast i tjurarna.
När de grymma hundkamperna i Storbritannien förbjöds av regeringen 1835 tappade bulldoggen sin avelsbas och den en gång så populära kamphunden försvann nästan helt från scenen. Rasen skulle förmodligen ha dött ut om det inte hade varit för människor som lade märke till bulldoggens anpassningsbara och älskvärda karaktär bakom den avlade ”kamphundfasaden” och tog fasta på detta för att starta aveln på nytt. I mitten av 1800-talet började man föda upp en ny typ av bulldoggar som skulle kännetecknas av vänlighet och frid, utan kampvilja och aggressivt beteende. 1864 presenterade den nybildade ”Bulldog Club” den första rasstandarden. Även om klubben upplöstes snart därefter fanns denna standard kvar som grund i ”Bulldog Club Incorporated” som grundades 1875 och som från och med då bestämde uppfödningen av den engelska bulldoggen. Tack vare ett skickligt urval av raser lyckades uppfödarna förvandla den tidigare stridshunden till en väl tolererad och älskvärd familjehund som snart också blev mycket populär i privata hushåll. Den anpassningsbara bulldoggen med dess markanta utseende blev till en sällskapshund för den brittiska gentlemen och därmed i slutändan en slags nationell hund i Storbritannien.
Tyvärr blev rasen extremt sönderavlad i denna avelsprocess. Överdrivna drag, som extremt stora huvuden, för kort nos, enormt skrynkliga ansikten och för korta ben ledde till och med till så kallad tortyruppfödning i vissa fall. Förutom andnings- och fertilitetsproblem innebar de breda skuldrorna, för stora huvuden och smala höfter att de flesta tikar som föddes på detta sätt inte längre kunde föda naturligt. Kejsarsnittet steg till över 80 procent. För att motverka denna extremitet och tortyravel satte den ledande British Kennel Club en ny standard 2009, trots massiva protester från många etablerade uppfödare. Enligt den ska hundarnas hälsa och välbefinnande vara i fokus för aveln av bulldoggar i framtiden. FCI antog denna standard, som fortfarande är giltig idag, i oktober 2010.
Ett massivt huvud med en kort nos, en bred bröstkorg och en smal bakdel samt ganska korta ben präglar bulldoggen även idag, men ingen av dem får vara så uttalad att hunden har nedsatt rörlighet eller verkar deformerad. Den undersätsiga, kompakta kroppen måste ha bra proportioner. Även om särskilt hanhundar är ganska tunga i förhållande till sin lilla storlek, cirka 25 kg, får gångstilen inte verka klumpig. En ideal engelsk bulldogg är en aktiv hund utan tendens till övervikt. Hundar med uttalad andfåddhet är mycket oönskade enligt rasstandarden.
Bulldoggens små, tunna öron, så kallade ”rosenöron”, är placerade högt ovanför ögonen och brett isär. Svansen sitter lågt på den karakteristiskt smala gumpen och är böjd nedåt ner i slutet. Skruvsvans är numera förbjudet på grund av hälsoproblem. Bulldoggarnas korta och mycket fina päls kan vara i färgerna vit, brindle, fläckad, röd, ockra eller fawn. Färgen svart är däremot oönskad.
Utseendet på denna ras matchar inte alls deras karaktär. Den grova kroppsformen och lite missnöjda ansiktsuttrycket döljer helt den otroligt vänliga och sällskapliga insidan. Tillsammans med sin familj kan den robusta bulldoggen till och med vara mycket finkänslig, ibland sensibel. Om matte eller husse har en för skarp ton reagerar hunden mycket känsligt och kan då också uppträda extremt trotsigt. Även om bulldoggar är tillgivna hundar som är nära sina människor har de dock behållit en viss envishet. De kan helt enkelt ignorera kommandon de inte förstår eller om de är för skarpa. Den österrikiska bulldoggsklubben skriver att hundarna är lätta att träna om man tar hänsyn till att de inte tror på ovillkorlig lydnad.
Men när du väl har erövrat hjärtat hos en bulldogg och visar vägen med en konsekvent men kärleksfull uppfostran kommer du att märka att det är okomplicerat och lätt att träna den, trots en viss envishet emellanåt. Tack vare bulldoggens godmodiga och lugna uppförande är den numera en populär familjehund som du kan ta med dig överallt, även restauranger eller hotellvistelser. Bulldoggar är mycket förtjusta i barn och passar utmärkt i barnfamiljer. Helst bör barnen vara lite större, för när de springer runt eller leker kan det hända att den tunga och starka hunden underskattar sin enorma styrka och kanske knuffas utan baktanke.
En engelsk bulldogg skulle dock inte ens tänka på att springa runt på egen hand, eftersom de tenderar till att vara lata. Till skillnad från dalmatiner eller border collie kommer de helt säkert inte att springa runt och vilja aktivera sin ägare. Det krävs mycket motivation och övertalning att locka dem ur den mysiga hundbädden. Men när väl latheten har övervunnits är bulldoggen för det mesta så entusiastisk att den inte vill sluta leka.
Den stora hundmålaren och kynologen Richard Strebel, själv uppfödare av bulldoggar, beskrev passande för över 100 år sedan detta karakteristiska drag hos bulldoggen:
”Bulldoggens grundläggande karaktärsdrag är godmodighet och till viss del tröghet, men bara så länge ingenting händer eller de träffar på något eller någon som väcker deras slumrande passion. Det finns en uppenbar motsägelse i detta, men man kan inte beskriva det på annat sätt än att sävlighet och passion vilar direkt bredvid varandra. Har denna passion väckts till liv finns en enastående uthållighet och vilja.”
Förmodligen är det just denna motsägelse som gör bulldoggens karaktär så utpräglad och älskvärd. Dyster och bestämd i uttryck, men godmodig och pålitlig i beteende. Bekväm och flegmatisk, men aktiv och passionerad på samma gång, när någonting väl har fångat deras uppmärksamhet.
Pälsskötseln hos en engelska bulldogg är oproblematiskt. En speciell hundhandske räcker för rengöring – med den stryker du över pälsen. Ögon och nosveck måste dock rengöras och vårdas dagligen för att undvika smittsamma sjukdomar.
Undvik långa promenader eller utflykter när det är varmt. Det är viktigt att hunden dricker tillräckligt med vatten och kan dra sig tillbaka till skuggiga platser. Vid normala temperaturer rekommenderas en till två promenader om dagen, varav en kan vara lite längre. Även om bulldoggar verkar lite tröga är mycket motion och en balanserad och hälsosam kost viktiga för att förhindra fetma, som tyvärr inte är ovanligt hos rasen. Dessutom kämpar många bulldoggar fortfarande med andningsproblem, vilket innebär att de inte kan andas ordentligt och snarkar. Andra typiska sjukdomar är höftproblem (HD), allergier, epilepsi och ”körsbärsögon”, en sjukdom i blinkhinnan.
Om du bestämmer dig för att köpa en engelsk bulldogg bör du fråga uppfödaren noga om möjliga rassjukdomar och se till att de nya rasstandarderna från 2009 följs. Det är det enda sättet att undvika höga veterinärkostnader.
En engelsk bulldogg bör få en artlämplig och varierad kost. Hundar är köttätare och deras dagliga måltider bör utformas i enlighet med detta. Hundmaten ska vara av hög kvalitet och innehålla en hög andel kött. Hundens energibehov beror på flera faktorer. Till exempel spelar ålder, aktivitetsnivå, längd och vikt en avgörande roll. Hälsotillståndet är också viktigt. Hundar med diabetes behöver exempelvis en speciell diabetesdiet.
Eftersom engelsk bulldogg är en ras som tenderar att vara överviktiga behöver hunden en passande näring samtidigt som den får tillräcklig motion. Mängden mat måste anpassas efter hundens energibehov. Mer aktiva hundar behöver mer energi än hundar som är bekvämare av sig. Väg din bulldogg regelbundet för att vara på den säkra sidan. I zooplus shop hittar du hundmat speciellt för engelska bulldoggar. De är skräddarsydda för rasens speciella näringsbehov.
En fysiskt och mentalt frisk bulldog är en mycket trevlig familjemedlem och följeslagare som känner sig lika bekväm i enmanshushåll som i en storfamilj. De gläds över en andra bulldogg i huset, men att leva tillsammans med katter kan leda till problem.
En engelsk bulldogg kräver inte mycket, utan kärleken från deras matte och husse är viktigare än någonting annat. De gillar att vara i centrum för uppmärksamheten och älskar att få odelad uppmärksamhet. Om hunden är säker på den här kärleken är den en väldigt lugn och balanserad partner som inte har stor arbetslust men som inte heller störs av stoj och stim i en storstad. Den ”fostrar” sin omgivning till lugn och jämnmod, men hundägaren måste också öva upp övertalningsförmågan, för det krävs lite lirkande för att få ut en bulldogg genom ytterdörren. Ägare av denna ras borde snarare vara motsatsen till sin hund: bara om de gillar sport och tränar själva kan de motivera sin något bekväma familjemedlem att ta längre promenader eller leka utomhus och få den att njuta av lite fysisk aktivitet.
En engelsk bulldogg kommer säkert aldrig att bli en entusiastisk utövare av agility eller andra hundsporter. Inte bara för att många av dem inte får tillräckligt med luft, utan också för att de helt enkelt inte ser någon som helst mening med att hoppa över hinder – det är ju betydligt bekvämare att traska förbi dem. Som ägare kommer du att få lära känna den envisa karaktären hos den alltid så vänliga bulldoggen även i andra situationer. Du behöver lite erfarenhet av hundar och tillräckligt med självförtroende och du måste vara konsekvent för att kunna styra hundens ”tjurskalle” i önskad riktning. Det kan också vara bra att ha lite humor och förmågan att släppa på kraven eftersom det inte går att förvänta sig absolut lydnad från dessa hundar. Uppfostra din bulldogg med mycket kärlek och tålamod (och små belöningar) så blir den en lojal och hängiven följeslagare som gärna uppfyller sin ägares önskemål – åtminstone om den tycker de är förnuftiga.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Lydig, människokär och allsidig. Den mellanstora Labrador Retrievern är extremt populär som familjehund, men som ursprunlig arbetshund måste den också utmanas fysiskt och mentalt.
