Bullmastiff

Bullmastiff är en relativt ny hundras jämfört med andra. Ursprungligen från England där den användes för att skydda mot vildtjuvar, är den nu en trogen och barnkär familjehund. I vissa svenska län kan bullmastiffen betraktas som en ‘kamphund’.

Historia

Eftersom bullmastiff är en jämförelsevis ung hundras, som kom i början på 1800-talet, kan man med säkerhet återge dess historia. Till skillnad från många äldre hundraser, som snarare utvecklades av ganska “slumpmässiga” korsningar under antiken eller medeltiden, avlades bullmastiff riktat från början. Genom att korsa en gammalengelsk mastiff med en gammalengelsk bulldogg förväntade sig de engelska viltvaktarna på 1800-talet en perfekt skyddshund, som skulle ge dem deras vilt ett bra skydd mot viltjägare.

Även om viltstöld på den tiden var belagd med dödsstraff, fanns det många människor som såg jakten som sin sista utväg. Den ökande sociala fattigdomen och vildtjuvarnas allt större förtvivlan gjorde situationen allt farligare för viltvaktarna, som skulle försvara landherrarnas vilda bestånd. För att undkomma dödsstraffet som hotade dem om de greps av en viltvaktare, drog sig vissa vilttjuvar inte ens från att begå mord.  De stora jakthundraserna, som till exempel irländsk varghund, som vildvaktarna till en början använde för att stoppa vilttjuvar, utförde inte sin uppgift så som man hoppats på. De extremt jaktdrivna hundarna skadade ofta jägarna så allvarligt att några dog till följd av hundattacken. Då kunde offentliga avrättningar, som var tänkt att avskräcka andra viltjägare, inte längre äga rum. Det ledde till att ropet blev högt efter en stor, kraftig hund som rörde sig tyst och modigt men mycket kontrollerat för att ta fast vilttjuvarna så oskadda som möjligt. Med korsningen av mastiff (ca 60 procent) och engelsk bulldogg (ca 40 procent) verkade det som om målet snart var uppnått. Tack vare ett riktat avelsurval skapades en utmärkt skyddshund med alla önskvärda egenskaper. Genom den senare korsningen med bloodhound förbättrades luktsinnet och därmed spårbarheten avsevärt hos “Gamekeeper’s Nightdog”, som hundrasen ursprungligen kallades.

På julafton 1924 erkändes den nya rasen med namnet “bullmastiff” officiellt av den engelska kennelklubben. Det nya rasnamnet bygger på sammansättningen av dess två förfäder; den gamla engelska mastiffen och den gamla engelska bulldoggen.

När den sociala strukturen förbättrades och det skedde en allmän förändring av de engelska egendomarna på 1900-talet var bullmastiften snart inte längre efterfrågad som skyddshund för viltvaktare. Tack vare sina enastående spårhundsförmågor och sitt hotfulla utseende avancerade den dock kort därefter till den engelska “policedog”. Den universellt användbara tjänstehunden blev snart mycket populär även hos amerikanska myndigheter. I sitt ursprungsland England, såväl som i många andra länder, har den trogna och pålitliga bullmastiffen dessutom utvecklats till en uppskattad sällskaps- och familjehund.

Utseende

Bullmastiffen, med en mankhöjd på upp till 69 cm och en kroppsvikt på upp till 60 kg hos hanhundar, är utan tvekan en stor, massiv hund. Trots sin satta kroppsbyggnad och avsevärda vikt verkar hundar av denna ras dock aldrig klumpiga. Tvärtom imponerar deras muskulösa kropp med styrka och snabbhet. Detta imponerande utseende förstärks av skallens kvadratiska form, som kommer från de högt satta, bakåtvikta och V-formade öronen.

Bullmastiffens panna har inga rynkor i viloläge. Men så snart något har väckt dess intresse, lägger den sin panna i tydliga veck. Dessa karaktäristiska rynkor på pannan, som tyst meddelar sin ägare att något anmärkningsvärt har hänt, har numera blivit ett kännetecken för denna unga hundras.

Bullmastiffen är färgglad i nyanserna röd, tigrerad eller rådjursbrun. Gemensamt för alla bullmastiffar är det svarta nospartiet, som blir ljusare mot ögonen och kompletterar det karakteristiska utseendet på den stora skallen. Hundens extremt muskulösa hals, som nästan är lika brett som huvudet är inte mindre imponerande. Hundens breda bröst sträcker sig djupt ner mellan de långt isärliggande, raka frambenen. Vita tecken är oönskade enligt FCI-standarden, men ett på det stora bröstet är åtminstone tillåtet.

Bullmastiff temperament

Ingen tvekan om det, den här stora och kraftfulla hunden väcker rädslan hos många människor. Hundens uppmärksamma blick och kraftiga, tunga kroppsbyggnad vittnar om dess förflutna som skyddshund, som man inte bör provocera. Lyckligtvis har bullmastiffen idag en mycket hög tröskel för irritation som gör att den aldrig skulle attackera människor eller djur utan anledning. Denna egenskap i kombination med en bra socialisering och konsekvent uppfostran från valpåldern gör att bullmastiffen är en mycket sansad, lugn hund med god anpassningsförmåga, som under dessa förutsättningar utan problem kan hållas i en familj med barn. Trots sin storlek är den ödmjuk och mjuk när den umgås med barn. Tack vare sin nerver av stål och ett utpräglat självförtroende låter den sig inte provoceras av andra hundar i första taget när den är ute på sina dagliga rundor. Att skälla ofta eller avge nervösa skall ligger denna hundras fjärran. Medan den är en livlig, temperamentsfull och lekfull hund utomhus, trivs den precis lika bra med att ligga inne och njuta av lugnet. De timmar som husse eller matte lämnar hunden ensam hemma tillbringar den helst med att sova.

Trots all balans och godmodighet har en bullmastiff också en ganska egensinnig sida. Ibland gör den först som ägaren säger åt den efter en viss fördröjning. Och vid kommandon som i hundens ögon är meningslösa kan lugnet ibland förvandlas till envishet. Absolut lydnad kan man i alla fall inte förvänta sig av en bullmastiff. Det beror förmodligen också på att denna hundras knappast kan eller bara med svårighet underordnar sig. Bullmastiffernas intelligens och förmåga att blixtsnabb bedöma situationer gör dem till jämbördiga följeslagare. Men de har också ett mycket nära band till sin familj och står troget bredvid den i alla lägen. Trots sitt självförtroende är de alltid välvilliga, vänliga och mycket tillgivna gentemot sina närmaste.

Främlingar närmar sig bullmastiffarna däremot till en början skeptiskt och distanserat. På grund av sin snabba uppfattningsförmåga är den oftast väldigt bra på att känna igen en persons avsikter. Ofarliga och fridfulla gäster är genast välkomna i hundens familj. Potentiella inkräktare lär sig däremot snabbt att man helst inte ska umgås med den egentliga “herren i huset”. Även enligt FCI-standarden är “dess kurage, mod och försvar mot inkräktare” legendarisk. Den uttalade skyddsinstinkten är medfödd hos bullmastiffen och behöver inte uppmuntras ytterligare. Lika lite som skyddsinstinkten behöver tränas, behöver inte heller hundens vaksamhet tränas. Den läggs tillsammans med det välutvecklade luktsinnet och hörseln också till denna hundrasens arv.

Utseendemässigt, fysiskt och mentalt har en bullmastiff naturligtvis allt som gör den till en utmärkt skydds- och vakthund. “Fakta som gjorde den till en listhund i kategori 2 (förmodligen farlig) i fem tyska delstater.” Det krävs en tidig socialisering och uppfostran av en erfaren hundägare för att sätta hundens godmodiga och lugna natur i förgrunden och för att skaka av bilden av en kamphund. För den gör verkligen inte denna vänliga och mångsidiga fyrbenta vän rättvisa.

Avel och hälsa

En stor anledning till att bullmastiffen blivit så populär världen över beror framför allt uppfödaren S. E. Moseley med sin “Farcroft”-kennel. Hans stamhund “Farcroft Fidelity” räknas idag som en av de mest kända företrädarna för den tidiga bullmastiff-rasen. Tack vare sitt lugn, sin höga retningströskel och sitt självförtroende var bullmastiffarna uppskattade som arbetshundar inom områdena polis, spårning, blind- och räddningshundar. Moseley, den första ordföranden för “National-Bull-Mastiff-Police-Dog-Club”, insåg att hundarna var pålitliga och godmodiga, men också att de hade perfekta förutsättningar för att användas som familjehund. 1925 började han också avla upp en familje- och utställningshund från den rena skyddshunden. Efter andra världskriget flyttade bullmastiff-rasen till slut även till Tyskland, där den har fötts upp sedan ungefär mitten av 1970-talet. England, bullmastiffens modersland, är fortfarande ansvarig för uppfödningsstandarden.

Arbetsföreningen Bullmastiff i den tyska klubben “Club für Molosser e. “V.“ (VDH) har numera över 300 medlemmar, varav 15 är erkända som uppfödare av bullmastiff. Klubben ställer höga krav på de hundar som är godkända för avel. Endast valpar som till sin karaktär och sitt utseende helt uppfyller rasstandarden får senare användas som avelsdjur. Vid bedömning lägger VDH-avelsdomarna dessutom stor vikt vid djurens hälsa. I princip betraktas därför bullmastiffar som en ganska frisk ras med ett överskådligt antal rasspecifika sjukdomar. Precis som hos andra stora molosser, som bullmastiften hör till, finns det en tendens till höftledsproblem (HD) och andra sjukdomar i rörelseapparaten samt till hjärtmuskelsjukdomar.

Bullmastiffens förväntade livslängd

Med artanpassad djurhållning och hälsosam kost kan bullmastiffar bli upp till tio till tolv år.

Bullmastiff kost

Oavsett ras behöver alla hundar en köttrik kost och lite spannmål. Hundfoder bör väljas utifrån ditt husdjurs vikt, ålder och särskilda egenskaper. En seniorhund måste till exempel utfodras annorlunda än en vuxen hund, eftersom åldern för med sig många förändringar. Om du är osäker kan din veterinär hjälpa dig. För bullmastiffar bör övervikt absolut undvikas, eftersom det på lång sikt belastar lederna och hjärtat. Se därför till att ge ditt djur en hälsosam och balanserad kost. Godis bör du bara ge i måttliga mängder. Din pälskling ska alltid ha fri tillgång till färskt vatten.

Förutom konventionellt torr– och våtfoder är även BARF (biologiskt artanpassat råfoder) en utfodringsmetod. Hunden får huvudsakligen rått kött i enlighet med sin ursprungliga kost. Dessutom behöver de fyrbenta vännerna en viss mängd inälvsmat, grönsaker samt vitaminer och mineraler. Nybörjare bör informera sig ordentligt innan de bestämmer sig för BARF-metoden. Om hundarna får fel mängd ingredienser kan det uppstå näringsbrister som äventyrar din hunds hälsa. Det bästa är att rådfråga din veterinär, som kan ge dig information om de näringsämnen som speciellt din hund behöver.

Skötsel och djurhållning

Att vårda pälsen på en bullmastiff är mycket enkelt. Tack vare den korta, släta och tättliggande pälsen räcker det med att borsta den ibland för att bli av med eventuell smuts efter långa promenader.

Desto mer tid bör en bullmastiff-ägare ägna åt att uppfostra hunden. Den här hundens egensinniga karaktär, sin kraftfulla storlek och inte minst det faktum att den i vissa länder är en listhund kräver en erfaren hundförare som ger sin hund en kärleksfull men konsekvent uppfostran. I bästa fall börjar uppfostran redan direkt efter födseln av tikmamman och uppfödaren och fortsätter av den nya ägaren under hela livet. Ett bra komplement till uppfostran är den klassiska lydnadsträningen. Denna form av “arbete” tycker de tidigare arbetshundarna ofta mer om än långa promenader. På grund av sitt medelstora behov av att röra på sig går det, trots storleken, att även ha dessa lugna hundar i lägenheter inne i stan. Trots det behöver varje bullmastiff komma ut en till två gånger per dag för bli fullt ut simulerade.

När allt kommer omkring kommer en hund som stimuleras fysiskt och mentalt på detta sätt också vara mer villig att lyda kommandon och uppmaningar från sina ägare. Med lämplig träning och ordentligt med belöningar blir den tidigare skydds- och polishunden på så sätt en tillgiven och vänlig familjemedlem som inte bara skyddar sina närmaste på ett tillförlitligt sätt, utan också kommer att stå vid deras sida hela livet.