Denna ras, som utomlands även är känd under namnet keeshond, har fått sitt tyska namn wolfsspitz på grund av sin gråsprängda pälsfärg som påminner om en varg. Keeshonden är en perfekt vakthund som tack vare sin människovänliga natur och sin okomplicerade skötsel även passar bra som sällskapshund och familjehund.
© sonne_fleckl / stock.adobe.com
Hunden heter ”Wolfsspitz” på tyska vilket beror på att den påminner om en varg
Keeshondens lydiga och vänliga karaktär står i kontrast till dess urhundsaktiga, nästan vilda utseende. Den täta, medellånga pälsen har rikligt med underull och är silvergrå med svarta spetsar.
Den gråspräckliga pälsen, som påminner om en vild varg, är typisk för denna fyrbenta vän, som också har ordet ”varg” i sitt tyska namn.
Med en mankhöjd från 43 till 55 cm är keeshonden en av de största representanterna för rasen tyska spetsar. Jämfört med andra hundraser är den av medelhöjd.
Precis som är typiskt för en spets har även keeshonden en spetsig, rävliknande nos. Kors och öron är i regel svarta. Den buskiga manen runt skuldrorna är ljusare silvergrå och blir mörkare på rygg och buk. Svansen är mycket buskig och bärs stolt över ryggen.
Keeshonden är känd för sin trofasthet och lojalitet. Dessa egenskaper, kombinerat med stor uppmärksamhet, misstänksamhet mot främlingar och tidiga skall, gjorde honom till en utmärkt och mycket populär vakthund hos bönder och andra markägare.
Även som dagens familje- och sällskapshund har den behållit sin tillgivna natur och sin vaksamhet. Keeshounden har ett extremt kärleksbehov och söker alltid närhet till sina ägare.
Av naturen trivs den inte alls att vara ensam. Den ska inte behöva vänta längre än fyra timmar på sin ägare.
© Evelina / stock.adobe.com
Tack vare sin utpräglade vilja att göra sina ägare nöjda, och sin anspråkslösa natur kan den som tur är följa med sina ägare (nästan) överallt.
Den kan anpassa sig efter sina ägares levnadsförhållanden och vardagsrutiner och ställer knappast några krav – så länge den vet att sina nära och kära är i närheten.
Keeshond anses vara relativt anspråkslös. Man ska dock inte underskatta denna hund. Även om den är väluppfostrad och uppträder som en villig och lydig följeslagare, är den och förblir en hund med vissa behov.
Även om du inte behöver tillbringa flera timmar varje dag på hundrastgården bör du ändå se till att hunden får tillräckligt med motion och omväxling. Keeshonden älskar naturen och är gärna ute och rör på sig. Även om de ligger lugnt vid dina fötter därhemma släpper de loss när de kommer ut och visar sitt temperament.
Den älskar därför långa promenader genom skogen eller gemensamma vandringar. Två till tre timmars promenad per dag behöver den få. Den som vill roligt tillsammans med sin keeshond kan ta med den till olika hundsporter.
Keeshonden passar både för unga familjer och aktiva seniorer som gillar att vara ute i friska luften. Som en läraktig och lättledd följeslagare kan den snabbt anpassa sig till alla miljöer.
Ett liv på landet passar dock bättre för denna skälliga urhund, som fortfarande har mycket av en vakthund i sig, än ett trångt radhus i stan.
För att hundens harmoniska och tillfredsställande karaktär ska kunna utvecklas fullt ut krävs dock en god och konsekvent hunduppfostran. Förutom att lära sig de viktigaste grundkommandona handlar det ofta om att begränsa hundens benägenhet att skälla.
Keeshonden, som har vakthund i blodet, reagerar tidigt och tenderar att gläfsa, särskilt när den är uttråkad. Med en så tidig socialisering som möjligt, genom att konsekvent visa hundens gränser och ge sysselsättning så att han får utlopp för sitt temperament, kan du dock minska skällandet avsevärt.
Det är också bra att vänja din tillgivna fyrbenta vän så tidigt som möjligt vid att vara ensam, även om det bara är en kort stund.
Generellt sett anses keeshonden vara mycket läraktig, intelligent och framför allt människovänlig.
Om hund-människa-relationen är bra, det vill säga om det finns ett nödvändigt ömsesidigt förtroende, kommer din keeshond alltid att försöka göra dig nöjd och snart sluta med beteenden som du inte gillar. Därför passar den också som nybörjarhund för engagerade hundägare som är nya inom hundvärlden.
Trots den tjocka pälsen är pälsvården för en keeshond relativt begränsad. Underullen tenderar inte att tova sig, så det räcker med att borsta igenom pälsen ungefär en gång i veckan.
Det är inte nödvändigt att klippa eller trimma pälsen. Experter avråder till och med uttryckligen från det, eftersom det skulle minska pälsens naturliga skönhet. En annan fördel med keeshonden är att dess päls är praktiskt taget luktfri. Du behöver alltså inte oroa dig för stark hundlukt med denna hund.
Precis som med alla hundar bör du regelbundet kontrollera och rengöra ögon, tassar, tänder och öron. Årliga undersökningar (kontroll) hos veterinären, vaccinationer och avmaskning bör naturligtvis också utföras.
En viktig fråga som hundägare ständigt måste ställa sig är: Vilket hundfoder behöver min pälskling? Även om keeshondar anses vara relativt anspråkslösa bör du ändå se till att din hund får alla viktiga näringsämnen. Dessutom är foder alltid individuellt och också en fråga om smak. Det kan därför vara värt att prova vad din hund tycker om och vad den tål.
Läs mer om hundkost och vilket foder som passar din hund i våra råd.
Näringsbehovet varierar inte bara från hund till hund, utan också beroende på hundens ålder. En valp som fortfarande växer behöver naturligtvis annat foder än en vuxen hund eller en seniorhund som ligger större delen av dagen på sin filt. Dessutom påverkar motionens längd och typ samt hundens storlek, vikt och hälsa hur mycket den ska äta. Om du är osäker, kontakta din veterinär eller uppfödare för att få reda på exakt vad din hund behöver.
Några rasrelaterade sjukdomar är inte kända hos keeshonden. Denna urhund anses vara mycket frisk. Ibland kan dock sjukdomar som höftledsdysplasi (HD), patellaluxation, progressiv retinalatrofi (PRA) eller överfunktion i bisköldkörteln förekomma.
Att en keeshond blir 15 år eller äldre är inte ovanligt. Detta beror troligen på att denna variant av den tyska spetshunden aldrig har överavlats. Trots att den var ganska populär på grund av sin tålighet i svåra tider, särskilt under andra världskriget, blev den vilda och ursprungliga keeshonden aldrig någon ”modehund”.
Denna fråga leder ofta till förvirring hos både experter och lekmän. Även om de flesta kynologer idag använder det holländska namnet keeshond och den tyska benämningen wolfsspitz synonymt för samma hund, finns det vid närmare granskning några få skillnader mellan wolfsspitz och keeshond.
Skillnaden är att en wolfsspitz oftast är något större och att keeshonden har en något längre och ännu fluffigare päls. Men varför finns dessa skillnader?
© Evdoha / stock.adobe.com
För att förstå utvecklingen av wolfsspitz och keeshond kan det vara intressant att titta på deras ursprung. För det står fast att båda varianterna har ett gemensamt ursprung, och det sträcker sig långt tillbaka i tiden. Den tyska spetsen anses vara en av Tysklands äldsta hundraser och har tack vare sina utmärkta egenskaper som gårds- och vakthund utvecklats till en oumbärlig följeslagare under många generationer.
Cornelis ”Kees” de Geyzelar, ledaren för det holländska folkpartiet, hade en keeshond som trogen följeslagare. År 1781 blev Kees hund en symbol för den patriotiska revolutionen. Sedan dess har hundar av denna ras kallats för keeshond i Holland.
Idag används namnet i Nederländerna som ett samlingsnamn för alla fem varianter av den tyska spetsen. För att göra en mer detaljerad åtskillnad används här namntillägg, till exempel ”Dwergkeeshond” (= dvärgspets), ”Grote Keeshond” (= tysk spets) eller ”Wolfsgrijze Keeshond” (= ”wolfspitz”).
Från Tyskland och Nederländerna spred sig hunden till andra europeiska länder och till USA, där man antingen behöll namnet keeshond eller antog namnet wolfsspitz, beroende på hundens ursprung.
Med tiden utvecklades två olika avelslinjer, där olika egenskaper prioriterades. Vid en direkt jämförelse mellan den nederländska keeshonden och den tyska wolfsspitzen finns det faktiskt några små skillnader – keeshonden är till exempel något mindre och har längre päls, medan wolfsspitzen har längre ben och något kortare päls. En exakt avgränsning mellan de båda hundarna har dock aldrig kunnat göras på grund av de många likheterna.
Beroende på land används benämningarna keeshond och wolfsspitz därför på mycket olika sätt. Medan keeshound i Nederländerna, som redan nämnts, används som samlingsbegrepp för olika spetshundar, betecknar namnet i Storbritannien och USA endast varianten av wolfsspitz.
I Skandinavien däremot är båda namnen vanliga och står för olika varianter. Tyska kynologer och uppfödare använder oftast beteckningen ”wolfsspitz” för att beskriva båda typerna.
För att skilja den från den utländska varianten keeshound kallas den tyska wolfsspitz ibland även för ”gammaltysk typ”.
Än idag är keeshond en ganska sällsynt hundras. Det kan därför ta ett tag att hitta uppfödare av keeshondar som dessutom väntar valpar.
Utnyttja denna tid för att förbereda dig på bästa sätt för din nya fyrbenta familjemedlem. Förutom att skaffa nödvändig utrustning, såsom matskål och hundfilt, bör du fundera över saker som: Vem tar hand om min hund om jag måste resa bort eller blir sjuk? Vilka vaccinationer behövs? Vilket foder behöver min hund?
När du har hittat en uppfödare, ska du kontrollera den noggrant. En seriös uppfödare tillåter vanligtvis att du besöker den i hemmet. På så sätt kan du lära känna miljön där valparna växer upp, men också deras föräldrar. Då har du möjlighet att ställa frågor till hunduppfödaren.
Dessutom får du ett intryck av valparnas temperament. Eftersom den intensiva utvecklingsfasen äger rum fram till den nionde levnadsveckan är en kärleksfull socialisering under denna period mycket viktig.
Hundens unika utseende och tillgivna karaktär gör keeshonden till en mycket speciell hundras. Den som har turen att få äga denna hund inom den tyska spetsrasen kommer säkert att få mycket glädje av den. Den uppmärksamma och uthålliga hunden är nämligen en trogen vän för livet.
| Särskilda egenskaper: | Wolfsspitz, även känd som keeshond, är en variant av hundrasen tysk spets. Som vakt- och familjehund är den en trogen vän. |
| Karaktär: | tillgiven mot människor, temperamentsfull, anpassningsbar, alert |
| Mankhöjd: | ca 49 cm (plus/minus 6 cm) |
| Vikt: | ca 16–25 kg |
| Päls: | långa, raka täckhår med kort, tjock underull, silvergrå päls med svarta spetsar. |
| Pälsvård: | lite |
| Motion: | medel |
| Nybörjarhund: | ja |
| Skällande: | skäller gärna |
| Förväntad livslängd: | ca 15 år |
| Typiska sjukdomar: | sällsynt: höftledsdysplasi, patellaluxation |
| FCI-grupp: | 5. Spetsar och raser av urhundstyp |
| Ursprung: | Tyskland |
"A life without a pug is possible, but pointless," Loriot once said. I would unreservedly agree and add: "A life without horse, cat and rabbit as well!" My heart beats for all animals big and small and I have the great fortune to be able to write about my passion as a freelance author. With my articles I would like to raise awareness for animal welfare and give useful tips to animal lovers.
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Den minsta hunden i världen har de kändaste ägarna och den längsta livslängden – ja ni ser, chihuahuan är verkligen en hund av superlativ! Den känner sig hemma på de stora scenerna, i handväskor som bärs av topstars som Madonna, Britney Spears eller Paris Hilton. Ändå är den mexikanska hunden chihuahua så mycket mer än bara en lyxhund.
