Sibirisk katt

Den sibiriska katten är en typisk naturras. Den ska ha uppstått i sitt hemland Ryssland med sitt ursprungsutseende och helt utan mänskligt inflytande. Sibirisk katt är medelstor i storlek, den har en kraftig kroppsbyggnad och halvlång päls. Målinriktat uppfödning började först på 80-talet.

I sitt ursprungsland Ryssland kallas den här skogskatten för ”Sibirskaja koschka“. Sibiriska katter är riktiga naturbarn, och för de flesta fansen av den här rasen är det utseendet och den okomplicerade karaktären hos rasen som imponerar. Den fylliga pälsen är både anpassad för den bitande kalla vintern och den heta sommaren i Sibirien. Pälsen håller katten varm under den kalla årstiden och samtidigt är den tillräckligt lätt för soliga sommarmånader.

Utseende

Sibirisk katt är en vildkatt i ett litet format. Dess halvlånga päls med vattenavstötande och robust täckhår med tjock underpäls får katten att likna maine coon och norsk skogkatt. Den är däremot mycket mindre än maine coon och har mycket längre ben än norsk skogkatt. Den medelstora sibiriska katten är muskulös och relativt tung. De kan väga upp till nio kilo. Å andra sidan är de först fullvuxna när de är tre år gamla.

Det är omöjligt för en sibirisk katt att dölja att den kommer från Sibiren. Om vintern har den en vattenavstötande päls som ligger i två lager. Det är den särskilt tjocka fina underullen i vinterpälsen som håller katten varm. Något som utmärker sig är också den stora kragen som den sibiriska katten har kring halsen och bröstet. Om sommaren tappar den sibiriska katten sin underpäls och då blir sommarpälsen mycket kortare och lättare. Den är perfekt för de varma sommarmånaderna i Nordsibirien. Den fylliga svansen hos rasen är däremot lika tofsig under sommaren. Det samma gäller för den ulliga pälsen mellan tårna. Det är också önskvärt med hårtofs på öronen. Sibirisk katt har ett runt huvud med avrundad panna, stora ögon och medelstora och breda öron. Ögonfärgen ska vara enhetlig och passa till pälsfärgen. Det är tillåtet med alla färgnyanser från gul/guld till grön, och för de djuren som har vit päls eller är tvåfärgade är det även tillåtet med blått eller olikfärgade ögon (”odd eyed“).

I likhet med många andra kattraser har de olika uppfödarorganisationerna egna krav vad gäller den Sibiriska kattens utseende. Det är det internationella uppfödarförbund som uppfödarens förening är medlem av som bestämmer vilken standard som gäller. De olika standarderna visar sig speciellt när det gäller temat önskade pälsfärger: Hos paraplyorgansisationen TICA kan en Sibirisk katt ha ”alla traditionella färger“, men det är det bara TICA som tycker. De flesta uppfödarorganisationerna godkänner inte färgerna Cinnamon, Fawn, Chocolate och Lilac Cinnamon. De här engelska facktermerna i uppfödarbranschen är termer för röda och bruna pälsfärgvarianter och respektive ”förtunnade varianter”, dvs. en svagare variant av färgen.

Den röda färgvarianten hos sibirisk katt kallas för ”Cinnamon“. Den engelska termen ”Fawn“ betyder en förtunning av den röda färgvarianten ”Cinnamon“. Sibirkatter med färgen ”Fawn“ är röd-beige i färg. ”Chocolate“ är facktermen för den bruna grundfärgen. Om den bruna färgen förtunnas, kallas den för ”Lilac“.

Bortsett från det är det tillåtet med alla färger och mönster samt alla inslag av vitt. Sibirisk katt är den enda skogskattrasen där färgmönstret ”maskad“ är tillåtet. Sibiriska katter med “mask” har till och med tilldelats ett eget rasnamn: Neva Masquerade. Fédération Internationale Féline (FIFe) har registrerat Neva Masquerade som en egen ras. Enligt rasstandarden är det även tillåtet med blå ögon hos katter med “mask”– ju mörkare, ju bättre! Ytterligare information om den här rasen hittar du i rasporträttet för Neva Masquerade i zooplus-magasinet.

Karaktär

Det är inte bara den sibiriska kattens utseende som är naturligt. Den har även en väldigt okomplicerad karaktär och goda instinkter. Därför räknas också sibirisk katt som goda jägare. De hoppar och klättrar av hjärtats lust. Och i och med att de tycker om att röra på sig, så är inte rasen den mest optimala för att ha i lägenhet. Det stämmer bättre med kattens natur att den får tillgång till en säkrad trädgård. Sibiriska katter är allt annat än sjåpiga. De vill ut och springa fritt även om det är vind och oväder, och de älskar vatten. Om det kommer en regnskur, så stoppar det dem lika lite som en snöstorm om de tänkt sig på en utflykt utomhus.

Sibiriska katter är mycket nyfikna och vet vad de vill. De är intelligenta och äventyrslystna – många sibiriska katter lär sig t.ex. redan tidigt att trycka ner ett dörrhandtag! Men Sibiriska katter har även en egen vilja. Med andra ord är det A och O att ge en sibirisk katt en god uppfostran, för att inte din lilla vildkatt ska stå på huvudet (eller dansa på bordet)! Framför allt knyter en sibirisk katt sig helt och hållet till människan som står den nära. Många fans av den här rasen säger att de har riktiga ”samtal” med sin sibiriska katt.

Generellt är sibirisk katt uppriktiga, naturliga och robusta – det gäller både för deras utseende och deras karaktär!

Historia

Det var först på 80-talet som man började med systematiskt uppfödning av sibirisk katt och 1990 började även uppfödningsverksamhet i Amerika.

I rasens hemland, Ryssland, var namnet ”Sibirskaja koschka“ (”Sibirisk katt“) i första hand ett överbegrepp för muskulösa huskatter med stor och plyschaktig päls. Det finns långhårade katter i hela Ryssland och Sibirien, men de förekommer inte så ofta som korthårade katter.

Det finns ingen entydig förklaring på när de långhåriga katterna blev vanliga i den ryska kattpopulationen. Det finns forskare som antar att det har skett en egen mutation och andra som andra som antar att det har skett korsningar med långhåriga katter från Orienten. De råder också oenighet om var exakt den sibiriska katten har sitt urspung. Man har bl. a. länge utgått ifrån att kaukasiska vildkatter är nära släktningar till den sibiriska katten. De skiljer sig helt klart i kroppsbyggnad och päls från Afrikansk falbkatt som räknas för att vara stammodern till alla huskatter. Nya forskningsrön motbevisar den teorin. Ett forskarteam från universitetet i Oxford har hittat bevis för att alla huskatter som finns på de 5 kontinenten kommer från falbkatten.

I Europa var långhåriga katter sällsynta fram till 1800-talet. Därför la handelsresande och andra resenärer tidigt märke till de här långhåriga ryska katterna. Sibirisk katt beskrevs redan 1864 i en utgåva av ”Brems Tierleben” och sedan dök de sporadiskt upp i europeiska publikationer.

Långhåriga katter från Ryssland var också med på den första kattutställningen i Crystal Palace i London 1871. Via recessivt nedärvda långhårsgen kan kattungar med lång päls dyka upp utan annan grund i en kattkull med korthåriga föräldrar – och de djuren bildade senare grundstammen för avel på sibirisk katt.

Efter den första utställningen i Crystal Palace föll rasen ändå i glömska. På den tiden var raskattuppfödning ännu bara i sin späda början. Långhåriga djur var en sällsynthet och de blev korsade med varandra för att få långhåriga ungar. Sibirisk katt försvann in i gensamlingen till perserkatter och andra liknande katter och fick ge vika åt mera kända och omtyckta kattraser. Den politiska situationen i Sovjetryssland gjorde också sitt till att Ryssland kom att försvinna ur kattavelshistorien, åtminstone i första omgång.

Det hela drogs i gång på nytt under 80-talet. I Östtyskland dök det upp långhåriga huskatter från Ryssland, så kallade ”Trassen-katter”. 1985 började man med avelsexperiment i Östtyskland. Från 1986 började man ställa ut katterna från den östtyska uppfödningsverkamheten. Och sedan gick det slag i slag: Från 1987 godkändes katten som tills dess hade varit känd under namnet ”Sibirisk skogskatt” officiellt som kattras. Första kullen från den nya rasen föddes 12. Mai 1988 i Östtyskland. Redan 1987 kom det första paret med ryska skogskatter med en utvandrarfamilj till Västtyskland och där registrades den första kullen 1989. Sedan fick den ”Sibiriska skogskatten“, den hette fortfarande så, en allt större skara med beundrare.

Ungefär samtidigt började den systematiska uppfödningen av ”Sibirskaja Koschka“ i Ryssland. Men de olika kattuppfödarföreningarna har godkänt olika rasstandarder och därför fanns det precis som tidigare ingen enhetlig beskrivning av hur en sibirisk katt skulle se ut. Från Ryssland exporterades de första katterna till USA och 1990 kom den första Sibiriska katten in i ett amerikanskt hem. Däremot var det så höga kostnader för att importera från Ryssland att det inte blev så många ryska långhårskatter i USA.

I dag föder man upp sibirisk katt över hela världen. Namnet ändrades 1991 från ”Sibirisk skogskatt” till “Sibirisk katt” – framför allt för att kunna skilja den från ”Norsk skogkatt“. 1992 godkändes rasen officiellt av World Cat Federation, 1998 godkändes den av Fédération Internationale Féline (FIFe). På engelska kallas rasen för ”Siberian Forest Cat“, ”Siberian“ eller “Siberian Cat“.

Vård

Sibiriska katter är naturbarn. De tycker om att röra på sig. Sibiriska katter hoppar, springer och jagar av hjärtats lust, och de är inte utan vidare lämpade för att hållas ensamma inomhus. Det är idealiskt för dem att kunna röra sig fritt i en säkrad trädgård. I trädgården använder de ofta mindre och större träd som klätter- och klöspelare. De stryker genom undervegetationen och jagar möss och fåglar.

En sibirisk katts långa päls kan lätt klistra sig fast och trassla ihop sig på grund av den tjocka underpälsen. Särskilt under vintern och när de byter päls så behöver den här rasen lite extra hjälp med pälsvården. Om katten har blivit van med kam och borste redan tidigt, så är det i regel inga problem med att kunna borsta igenom pälsen varannan dag, ta bort dött hår och lösa upp tussar. När den varma årstiden kommer, tappar den Sibiriska katten det mesta av sin underpäls. Om katten får maltpasta eller kattgräs, kan det bli lättare för den att få ut hår genom avföringen som den råkat svälja naturligt. Under sommarmånaderna brukar den sibiriska katten i regel vårda sin kortare och tunnare päls själv. Men det är inte bara frigående katter som har nytta av att borstas regelbundet med en kattborste. Man kan ta bort blad och andra delar från växter som hänger kvar på katten under en promenad, och så vänjer man sin katt till längre pälsvårdsstunder under vintermånaderna.

Uppfödning av Sibirisk katt

Sibirisk katt är en naturlig kattras. Eftersom avel på sibirisk katt inte har så många år på nacken än, finns det nästan inga ärftliga sjukdomar som är typiska för rasen. När man korsar främmande raser och bedriver kontrollerad avel kan det naturligtvis finnas enskilda fall med ärftliga sjukdomar, men det bästa botemedlet är en genomtänkt och professionell uppfödning som inte håller på med inavel, och har sunda mål med sin uppfödning. Uppfödare av sibirisk katt har på samma sätt som kunderna ett stort ansvar för att hålla den här naturliga rasen fri från ärftliga sjukdomar i framtiden!

För dig som kund är det speciellt viktigt att dina katter har blivit köpta hos en ansvarsfull och professionell uppfödare. Småannonser som säljer ”Raskatter billigt”, kan locka den som vill göra ett klipp, men det finns en stor hake: hos sådana uppfödare är det sällan djurens bästa som är det viktigaste. Kattuppfödning är en dyr hobby och den som vill göra pengar på att sälja djur, sparar i regel på foder, djurhållning, förebyggande hälsokontroller och genomtänkt parning av djuren. En uppfödare som tar ansvar för sina katter och kattungar, är inte rädd för att det får kosta pengar och kraft. Regelbundna besök hos veterinär och tester på kända ärftliga sjukdomar som t.ex. hjärtmuskelsjukdomen HCM och njurcystor är standard hos en uppfödare som tar ansvar. En ansvarig uppfödare kan även visa upp testresultat för dem som är intresserade av att köpa. Sjuka djur avlar uppfödaren inte på och överlämnar dem i förekommande fall. Uppfödarföreningar producerar inte bara dokument – de övervakar också avelsstandarden. Den som bedriver seriös avel är därför medlem hos en av de många kattuppfödarföreningarna.

Fram tills dess att kattungarna är klara för att flytta in i sina nya hem, måste de vara minst tolv veckor hos modern och syskonen. I den här viktiga präglingsfasen lär kattungarna sig allt det som är viktigt för att förbereda dem inför ett långt och friskt kattliv! Uppfödaren är på plats dygnet runt för sina djur och ger dem allt som de behöver för att växa upp. Hon eller han finns till hands med goda råd – även efter att kattungarna är överlämnade!

Allt detta kostar naturligtvis pengar… För att kunna täcka sina kostnader måste en ansvarsfull uppfödare sätta ett visst pris per katt. Sibiriska katter som kommer från en registrerad uppfödare kostar ungefär 7000 kronor per djur. Om man inte gärna vill att katten ska vara ensam, så får ju kattköparen i ett huj en otrolig massa utgifter. Men för det priset får du ideellt sätt en frisk katt som har blivit socialiserad och som du kommer att vara ihop med i många härliga år. Ett alternativ till att köpa från en uppfödare, kan vara att uppsöka ett lokalt djurhem. Där finns det många katter som väntar på ett bra hem, och bland dem så finns det då och då långhåriga raskatter.

Lycka till med din sibiriska katt!