Tervueren är en variant av belgisk vallhund. Typiskt för denna medelstora vallhund är den tydliga svarta masken och den svarta skiftningen i den långa pälsen. Tervueren älskar sin familj över allt annat, men kräver mycket tid och aktivering.
© Avanheertum / stock.adobe.com
Tervueren är en variant av belgisk vallhund, känd för sin långpäls och tydliga svarta mask. Den medelstora hunden älskar sin familj men behöver mycket tid och fysisk aktivering.
När denna eleganta hund med svart mask och lång päls ligger hemma på en hundfilt och vilar medan familjen stojar och stökar runtomkring utan att den till synes reagerar är det svårt att gissa sig till temperamentet som kommer fram i utomhusmiljöer.
Då står den framför sin ägare, viftar på svansen och väntar ivrigt på att något ska hända. Och medan husse eller matte snart blir andfådd av allt springande, hoppande, kastande och lekande verkar tervueren mest fundera över om det inte blir mer än så här.
Det här är en mycket aktiv och intelligent hund som absolut måste aktiveras. Det räcker inte bara med några korta svängar runt kvarteret.
Den som funderar på att skaffa en hund av denna ras bör vara medveten om att den behöver flera timmars motion och aktivering varje dag.
Promenader i olika miljöer, hundsport som agility eller lydnad samt mental träning ska ingå i den här hundens vardag.
När den här brukshunden får tillräckligt med fysisk och mental stimulans fungerar den som en lättlärd och lydig familjehund som följer sin människoflock i vått och torrt.
Rasen är vänlig, kärleksfull och väldigt gosig. Den älskar barn som ju ofta är på samma våglängd som en hund när det gäller lek och bus. Alla barn måste ändå lära sig att respektera den här eleganta hunden och förstå att den har sina egna behov och gränser för vad den trivs med.
Beroende på vilken uppfostran och socialisering den känsliga tervueren har fått kan den ibland verka lite nervös eller irriterad. Aggressiv blir den däremot aldrig – särskilt inte mot husse och matte som den älskar och alltid skyddar.
© CALLALLOO CANDCY / stock.adobe.com
Tervueren är ganska misstänksam mot främlingar. Att vakta och skydda sin ”hjord” ligger trots allt djupt rotat i dess natur i egenskap av vallhund.
För en familjehund är dessa egenskaper inte lika efterfrågade idag, men tack vare sin intelligens och förmåga att snabbt läsa av situationen kan en tervueren utan problem ge sig i kast med även arbetsuppgifter som inte går ut på att vakta eller skydda.
Under de senaste åren har den även visat sig vara en suverän ledarhund och assistanshund. Det viktiga är att tervueren alltid får känna sig behövd och får röra sig tillräckligt.
Då följer den sin flock i alla lägen och lever med råge upp till sitt rykte som en lättdresserad sällskapshund.
Tervueren har ett minst lika imponerande utseende som sin berömda släkting: den tyska schäferhunden. Denna medelstora ras har en kvadratisk kroppsform som vittnar om dess styrka och smidighet.
Det blir inte minst tydligt på hundsportarenan där det blir extra påtagligt hur snabb den är och hur högt den kan hoppa. Trots sin atletiska framtoning framstår tervueren som oerhört elegant, inte minst tack vare den stolta hållningen och det karakteristiska, vackra huvudet med svart mask.
Tikar har en mankhöjd på cirka 56 cm, medan hanar kan bli upp till 66 cm. Vikten ligger på mellan 20 och 30 kg.
De fyra olika varianterna av belgisk vallhund (malinois, groenendael, laekenois och tervueren) skiljer sig endast åt i färg och pälstyp. Tervueren utgör tillsammans med groenendael rasens långhåriga variant. Dess päls är tät, lång och slät och formar en man runt huvud och bringa.
Den är riklig även på svansen, vid öronen och på bakbenen, men är kortare på huvudet. Masken, som ska vara tydligt markerad på både tervueren och malinois, framträder därför extra uttrycksfullt.
Enligt rasstandarden ska masken täcka såväl över- som underläpp och gå upp mot öronen, helst i en jämn svart färg. Den övriga pälsen ska helst vara fawnfärgad med en varm, inte alltför ljus ton.
Pälsen är svart längst ut, vilket bidrar till den typiska skiftningen som får den fawnfärgade grundtonen att se mörkare ut. Den svarta nyansen ska vara lätt tonad och får aldrig framträda som stora fläckar eller ränder. Dessutom finns det en gråsvartskiftande variant.
© Sabine Glässl / stock.adobe.com
Fram till slutet av 1800-talet talades man dock inte särskilt mycket om dessa skillnader. I Belgien fanns det under en lång tid många vall- och boskapshundar av olika typer med olika päls och färgteckningar. Hundarna betraktades som användbara bruksdjur, men hade inte något gott anseende hos de högre samhällsklasserna.
Den ras vi har i dag fastställdes för första gången av professorn i veterinärmedicin A. Reul som tillsammans med andra kynologer gick samman för att skapa struktur i denna mångfacetterade belgiska hundtyp 1891. I detta syfte grundades den 29 september 1891 den belgiska vallhundsklubben ”Club du Chien de Berger Belge” i Bryssel.
Efter en första genomgång av 117 hundar upprättades den första rasstandarden den 3 april 1892 med tre pälstyper: långhårig, korthårig och strävhårig. Med ett strängt urval och avel på ett fåtal omsorgsfullt utvalda hanar skulle de tre varianterna permanent etableras. Under åren som följde fördes kontinuerliga diskussioner om vilka typer och färger som skulle vara tillåtna, och standarden reviderades flera gånger.
Dagens standard omfattar fyra olika typer av belgisk vallhund – tervueren, malinois, laekenois och groenendael – som alla har fått sitt namn efter en belgisk stad. Den som liknar tervueren mest till utseendet är malinois med sin fawnfärgade päls med svarta skiftningar.
Malinois är dock korthårig. Även laekenois är korthårig, men något rufsigare med sträv, hård och torr päls. Groenendael har precis som tervueren lång päls, men är helsvart. Processen mot standardiseringen av dessa fyra varianter har varit krokig och fylld av oenigheter.
Rasens vänner och förespråkare har samtidigt alltid varit eniga om dess egenskaper, kroppsbyggnad och användningsområden, vilket har lett till att alla fyra typer anses vara mycket stabila med goda mentala egenskaper.
För att särskilja de olika varianterna ska de fyra typerna inte korsas. Uppfödarna fokuserar i regel på en enskild typ och har därmed relativt avgränsad tillgång till tillåtna avelshundar, särskilt som den belgiska vallhunden är en mer sällsynt hundras till skillnad från sin släkting tysk schäferhund.
En fördel med denna begränsning är naturligtvis att tervueren (liksom de tre andra typerna) är en mycket frisk ras med få rasspecifika sjukdomar. Förutom enstaka fall av epilepsi finns det därför knappast några hälsoproblem att oroa sig för. Rasen är till och med relativt förskonad från höftledsdysplasi (HD), som annars är vanligt hos hundar i den här storleken.
Som köpare av en sällsynt hundras får du ofta räkna med att det kan ta lite tid att hitta en uppfödare och att du kanske får vänta länge eller resa långt för att till sist få hem din nya valp.
Ha då tålamod och köp inte första bästa valp som annonseras ut som ”belgisk vallhund” av en oseriös säljare. Den som vill ha en mentalt stabil och frisk rashund och vill slippa obehagliga överraskningar i efterhand ska alltid vända sig till en seriös uppfödare med stor erfarenhet av rasen.
Då kan du i de flesta fall även få råd och stöd efter själva köpet.
© Sabine Glässl / stock.adobe.com
Den som funderar på att skaffa en tervueren bör, precis som alla blivande hundägare, redan i förväg fundera över vilken skötsel hunden behöver.
Man måste sköta päls, öron, ögon, tänder och klor regelbundet så att man kan undvika infektioner och sjukdomar eller i alla fall upptäcka dem i tid. Trots sin långa päls anses tervueren vara mycket lättskött. Pälsen brukar sällan tova sig, till skillnad från hos många andra långhåriga raser.
För att hålla pälsen frisk och fin räcker det oftast med att borsta den två till tre gånger i veckan. Bad krävs sällan.
Det är viktigt att tidigt vänja hunden vid regelbunden borstning samt att du kontrollerar tassar, öron och tänder. Tervueren är ett riktigt energiknippe och i synnerhet för unga hundar är det svårt att hålla sig stilla.
Med en rejäl dos tålamod, kärleksfull och konsekvent uppfostran samt spännande belöningar (kanske lite hundgodis, extra gos eller en rolig leksak) kommer du snart kunna övertyga din livliga valp om att det är mödan värt att hålla sig lugn.
Få saker är viktigare – och mer omstridda – än hundens foder. Fodret är oerhört avgörande för hundens hälsa och ett lämpligt foder bidrar till att hunden lever längre och håller sig pigg och stark under hela livet. Tyvärr finns det inget entydigt svar på vilket foder som är det allra bästa för just rasen tervueren. Även två hundar som tillhör samma ras kan ha olika energi- och näringsbehov.
I slutänden är det inte rasspecifika behov som styr, utan snarare individuella faktorer som ålder, vikt, storlek, aktivitetsnivå, hälsostatus och hur hunden används som är avgörande.
Det är alltid en god idé att prata med en veterinär som kan ge användbara råd kring din hunds näringsbehov.
En grundregel är att endast ge särskilt valpfoder under de första veckorna så att valpens specifika behov tillgodoses och att den inte växer för snabbt. Alla vuxna hundar behöver cirka 70 till 80 procent kött i sitt foder för att få i sig den mängd protein den behöver.
Både grönsaker och lite frukt bör ingå i hundens kost varje dag. Fodret bör endast innehålla en liten andel spannmål och andra onyttiga kolhydrater. Socker, artificiella smakförstärkare och kemiska konserveringsmedel är absolut förbjudna i matskålen.
Blivande tervuerenägare måste tänka på mer än bara hur man ska ta hand om sin nya hund och vilken mat den behöver. Särskilt viktigt att fundera över är hur man ska ge den tillräckligt med psykisk och fysisk aktivering.
En sak är säker: Den här rasen passar inte för den som hellre slappar i soffan än ger sig ut i naturen. En tervueren behöver massor av motion och varierande aktivering för att må bra i både kropp och själ.
Det är såklart bra om du har en trädgård, men storleken på tomten är inte lika viktig som hur mycket tid du lägger på hundpromenader, cykelturer, långa rundor i skogen och andra spännande utflykter. Ju mer du kan erbjuda din hund och ta med den på spännande gemensamma upplevelser på olika håll, desto starkare blir er relation.
Dessutom kommer du att märka att din tervueren blir så mycket lugnare och lydigare i vardagen. Även förstagångsägare kan utan problem hantera den här rasen, så länge de är tillräckligt aktiva och kreativa för att kunna tillgodose dess behov på rätt sätt. Och en sak är säker: Med en tervueren får du aldrig en tråkig stund!
The zooplus editorial team consists of a dedicated team of experts with many years of experience in the field of animal husbandry: Luisa with her White Swiss Shepherd Elyos, Laura, Julio, and Florian. Together with a large network of animal experts, we work to make the zooplus magazine a trusted source of information for all animal owners and lovers. Our goal is to provide exciting animal knowledge and relevant information on the proper care of pets.
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Den minsta hunden i världen har de kändaste ägarna och den längsta livslängden – ja ni ser, chihuahuan är verkligen en hund av superlativ! Den känner sig hemma på de stora scenerna, i handväskor som bärs av topstars som Madonna, Britney Spears eller Paris Hilton. Ändå är den mexikanska hunden chihuahua så mycket mer än bara en lyxhund.
