Burmilla

Denna lekfulla, ännu unga kattras från Storbritannien är en slumpmässig korsning mellan en chinchilla-perserkatt och en burma. Det finns myter kring uppkomsten, där den ena är gulligare och mer hjärtknipande än den andra. Precis som burmilla-katten själv. Skönheten med den silverglänsande pälsen är i princip också lämplig för en bostad med liten yta. Men burmilla-katten gillar också att få uppleva ett eller annat äventyr utomhus – och den är mycket gärna delaktig i det som familjen gör.

Historia

Namnet burmilla ger en fingervisning om de två raser som var delaktiga i uppkomsten: burma- och chinchilla-perserkatten. Burmilla-kattens uppkomst 1981 låter det som en kärlekshistoria, som en kattromans eller en kattsaga. Det fanns en gång en chinchilla-perserkatt som hette ”Sanquist” och en lila burma-katt som hette ”Faberge”. På grund av misstag eller en hushållerskas sympati, då djuret var inlåst i den engelska baronessan Miranda von Kirchbergs arbetsrum – här det finns olika utsagor– lyckades Sanquist ta sig till Faberge. Enligt en av berättelserna hade baronessan själv båda raser. Enligt en annan rymde en av baronessans burma-katter för att para sig med den chinchilla-perserkatten på en intilliggande tomt.

Hur det verkligen var lär vi troligtvis inte längre få reda på. Ett obestridligt faktum är dock att de första burmilla-kattungarna föddes motsvarande tid därefter. De små kattungarna i denna slumpmässigt skapade ras var mycket starka, imponerande personligheter med glänsande silverpäls. Detta skulle senare bli ett av kännetecknen för denna speciella skönhet. I början av 1984 bildades “Burmilla Cat Club”. Därmed började rasens långsamma men stabila uppgång. Efter att burmillan uppstått av en slump, startade en egen förening för uppfödningen. Erkännandet gjordes av “FiFe” (“Fédération Internationale Féline”) år 1996.

Utseende

När det gäller burmilla-katten kroppsbyggnad eftersträvas en så stor likhet som möjligt med dess burmesiska förfäder. Storleksmässigt är den mer åt det lilla till medelstora hållet. Kroppen är lika stark och muskulös som den är elegant, och den väger mellan tre och sex kg. Bröstet är ganska brett. Dess ben är slanka och tassarna nätta. Kattens bakben är något längre än frambenen. De karakteristiska yttre egenskaperna hos burmillan är den glittrande, silverfärgade pälsen och det omisskänliga sminket som ramar in och betonar nosen, läpparna och de uttrycksfulla ögonen. Det ser ut som om någon har lagt generöst med kajal runt ögonen på denna glittrande skönhet.

Pälsens grundfärg är helt silvervit med tippning i färgkombinationen “shaded” eller “shell”. Som pälsfärger erkänns officiellt black, blue, chocolate, lilac, cinnamon, fawn-silver-red, creme-silver och fawn-tortie-silver. Burmilla-katten finns i två olika pälslängder – med halvlång och med lång päls. Hos “GCCF” (“Governing Council of the Cat Fancy”) – en av de äldsta europeiska paraplyorganisationerna för kattföreningar – kallas den halvlånga pälsen för “Tiffanie”. Burmillans päls är härligt mjuk. Den recessiva genen som är ansvarig för det långa håret har tagits över av chinchilla-perserkatten. Dessa katter har halvlång päls som följer kroppens linjer. Den är mjuk och silkeslen. Svansen är lång och fjädrad hos denna burmilla. Genen som är ansvarig för den korta pälsvarianten är dominant. Så om det finns en gen för kort och en för lång päls, så kommer genen för kort päls alltid att slå igenom. Av det utvecklas alltid en burmilla-katt med kort päls.

Burmillans huvud är runt med kraftig käke. Närmare bestämt är huvudet något avrundat, i ögon- och käkhöjd är huvudet brett och det smalnar av till en kort, trubbig kil. Nosen och hakspetsen ska helst ligga i samma linje. Ögonen på denna kattras kan ha valfri grön nyans. När katterna av denna ras är unga är ögonen oftast grön-guldfärgade till gulaktiga, men den gröna färgen avtar när katten blir äldre. Det övergripande utseendet kan jämföras med burman, men med ett “sötare” och mer gulligt uttryck.

Karaktär

Burmilla-katten är mycket människoorienterad och utvecklar en riktig ovillkorlig kärlek till sin ägare. När den lever i en familj bygger den upp ett mycket intensivt band, inte bara med en person, utan med alla familjemedlemmar. Samma sak gäller inom sin kattfamilj. Med ett stort kommunikationsbehov och en behaglig tillgivenhet söker den alltid närheten till sina mänskliga familjemedlemmar. Samtidigt har den med sig andra sidan av typiska kattegenskaper. Burmillan är nämligen självständig och väldigt krävande, trots all sin tillgivenhet – egenskaper som även kännetecknar burma-katten.

Karaktäristika som burmillans behov av att kommunicera och tillgivenheten smälter samman med det lugna och avslappnade sinnelaget hos perserkatten. Denna huskatt är den perfekta blandningen: sällskaplig, lekfull, kärleksfull – burmilla. Dessutom har den en anmärkningsvärd känsla för människorna runt omkring sig, det vill säga när ”deras” människor inte mår så bra. Trots all sin seismografiska känslighet och sitt lugna och mjuka sätt, älskar katter av denna ras att ha kul. Burmillakatten behåller sin lekfullhet ända upp i hög ålder. Den kommer bra överens med både andra djur och barn. Allra bäst mår den om den hålls tillsammans med andra katter då det ligger i kattens natur – särskilt om ägaren av arbetsskäl måste vara borta hela dagen.

Burmilla-katten är inte gärna ensam. När du leker med tanken på att skaffa en sådan underbar varelse bör du kunna avsätta tillräckligt med tid för att kunna aktivera din inneboende katt. Du kommer samtidigt också själv kunna ha kul och koppla av. Kattrasen med den silkeslena silvermanteln är intelligent och mycket nyfiken av sig. På grund av sin uttalade intelligens har den lätt för att lära sig tricks. Den behöver inte särskilt mycket plats för att leka och busa runt på. Det bör dock alltid finnas en klättervägg (du kan till och med göra den själv), en klöspelare eller ett klösträd med klättringsmöjligheter – eller helst flera – för att vässa klorna på och sträcka ut musklerna. Det motsvarar en artanpassad djurhållning och din katt kommer garanterat att må riktigt bra hos dig.

Burmilla – kost

Den skimrande silverglansen i pälsen kan du få genom att ge din älskade huskatt högkvalitativt kattfoder. Om fodret däremot är av dålig kvalitet och svårt att smälta, kan det leda till vitamin- och mineralbrist. Detta leder i sin tur till att pälsen mister sin glans och ger ett allmänt mindre välskött intryck.

Eftersom katter av naturen är köttätande är det lämpligt att ge din katt foder med ett högt köttinnehåll. Dessutom påverkar faktorer som ålder eller hälsotillstånd mängden och typen av foder. Till exempel behöver äldre katter speciellt seniorfoder. Om din katt är för tjock bör du ge den ett dietfoder. Oavsett om du väljer torr- eller våtfoder är kvaliteten avgörande. Var noga med att endast ge högkvalitativt kattfoder. Andra utfodringsmetoder är BARF (biologiskt anpassad råutfodring) och egen tillagning, men du bör först noggrant informera dig om respektive metod. På så sätt kan man undvika bristsymptom. Du kan få råd av veterinärer eller andra experter.

Hälsa och skötsel

Pälsen hos burmilla-katten är ganska lättskött. Men katten njuter av att personen den bor tillsammans med sköter om pälsen med en kattborste. På så sätt förhindrar du också att pälsen blir tovig, eftersom fettet fördelas över hela pälsen genom borstningen. Därför bör du ta dig tid en gång i veckan för att sköta om din kattvän. Kattens päls är inte bara visuellt tilltalande och skön att ta på, utan har också viktiga funktioner. Den förmedlar sensorisk information till katten och skyddar den mot hetta och kyla, vind och regn. Dessutom producerar pälsen vitamin D.

Även övervikt hos en katt kan leda till att den inte når alla delar av kroppen vid pälsvård på grund av sin fyllighet – och då blir pälsen mindre välskött och glänsande. Detsamma gäller om katten på grund av sin höga ålder inte längre utan vidare når alla delar av kroppen för att den har artrit eller om den fysiska flexibiliteten helt enkelt är begränsad. Att bada katten för ofta kan också skada pälsen. Livlös päls kan dessutom vara tecken på allvarligare sjukdomar som diabetes, parasitangrepp, allergier, en autoimmun sjukdom eller liknande.

Allergier kan faktiskt uppstå oftare hos burmillan än hos andra katter. Utlösarna kan vara mycket olika. Bland de vanligaste är loppbett och miljöallergener som pollen, dammkvalster och mögelsporer. En pollenallergi uppstår endast under pollensäsongen. Katter kan också reagera allergiskt mot vissa livsmedel. Till exempel på foder som innehåller vete, nötkött eller fisk. Även tillsatser som färgämnen och konserveringsmedel kan ibland utlösa allergier hos katter och bör i princip undvikas så långt det är möjligt. Till och med dofter och färgämnen i rengöringsmedel kan leda till allergisymptom hos din katt.

För att ta reda på vilka ämnen katten är allergisk mot kan veterinären utföra ett allergitest. Om det finns en allergi mot vissa beståndsdelar i fodret, kan du ganska enkelt ta reda på det själv genom att på försök ge din katt ett foder som inte innehåller något av de livsmedel som misstänks kunna utlösa en allergi hos katten. När det gäller behandlingen av en eventuell allergi vet din veterinär vilken som ska användas här. Även homeopati har visat sig vara bra för katter. Med hjälp av stamtavlan bör du som potentiell ny ägare försäkra dig om att det inte tidigare funnits några allvarliga njurproblem. Det ökar nämligen sannolikheten för att det även är så hos din huskatt.

Att välja en burmilla-uppfödare

Just nu finns det fortfarande få burmilla-uppfödare. För att välja rätt uppfödare gäller för burmilla i princip samma kriterier som hos andra kattraser. Om en förmodad uppfödare erbjuder sig att lämna ifrån sig katter utan papper, bör du absolut avstå från köp. Bilda dig en uppfattning om respektive kattuppfödning. Hur tycker du att katterna verkar? Är de öppna och balanserade eller är de rädda av sig? Hur ser de ut? Har de yttre störningar som igenklibbade och svullna ögon? Det sistnämnda får inte förekomma under några som helst omständigheter. En seriös uppfödare kännetecknas också av att den är medlem i en förening eller klubb som är ansluten till “FiFe”. Dessutom ska uppfödaren kunna visa dig kattens släktträd och är beredd att ge dig en kopia på den.

För att identifiera genetiska defekter finns det numera tillförlitliga tester. I framtiden kan de till och med bli obligatoriska. Trots uppfödarnas samvetsgrannhet och omsorg kan det naturligtvis ändå hända att inte alla kattungar i ett kull är friska. En pålitlig uppfödare är intresserad av välbefinnandet även efter att den har lämnat ifrån sig sin kattunge och finns tillgänglig för frågor även om katten redan är hos dig.

Vi önskar dig ett underbart liv tillsammans med de små kommunikationsbehövande kissarna med de silkeslena silvermantlarna.