American akita utvecklades efter andra världskrigets slut, när amerikanska soldater tog med sig japanska akita till sitt hemland och där startade en egen, oberoende avel. Jämfört med sina japanska släktingar är den amerikanska akitan betydligt större och kraftigare. Hunden har dock bevarat sina japanska förfäders jaktinstinkt fram till idag.
© Grigorita Ko / stock.adobe.com
I rätt händer är american akita en kärleksfull och trogen följeslagare
Kännetecknande för den amerikanska akitan, som också kallas ”Great Japanese Dog”, är det breda, kraftiga huvudet som har formen av en trubbig triangel med framåtriktade, trekantiga stående öron och den tjocka, håriga svansen som akitan bär liggande på ryggen eller rullad åt sidan. I förhållande till huvudet är ögonen, som oftast är mörkbruna, ganska små och käken är också ganska djupt placerad.
Jämfört med sin nära släkting, den japanska akita inu, är den amerikanska varianten betydligt större och tyngre, med en mankhöjd på upp till 71 centimeter för hanar och en vikt på upp till 55 kilo. Även tikar är relativt kraftiga med en maxstorlek på 65 centimeter och en maxvikt på 40 kilo.
Det imponerande intrycket förstärks av den tjocka, raka pälsen med rikligt med underull och som är särskilt tät och lång (dock högst 5 centimeter) på svansen, korset och manken.
American akita finns i en mängd olika färger. Den kan förekomma i alla färger – även fläckig och strimmig. Medan man i Japan föredrar vita, orange och brindlefärgade akitor är i Amerika särskilt de med pintofärg och mörk mask populära. De olika färgtonerna bör tydligt avgränsas från varandra och hunden är flerfärgad. Fläckiga hundar har oftast jämnt fördelade, större fläckar som på vit bakgrund täcker mer än en tredjedel av hela kroppen.
© Eudyptula / stock.adobe.com
Hämta pinnar och hoppa genom ringar? Nej, american akita är alldeles för stolt för sådana banala lekar. Den majestätiska rasen med FCI-standardnummer 344 vill se en mening med sina uppgifter, och det krävs därför en del ansträngningar för att motivera en akita.
American akita reagerar reserverat på främmande besökare, vilka den observerar uppmärksamt på avstånd. Man kan dock inte observera något aggressivt beteende hos hunden. Även om den anses vara en mycket modig och orädd jakthund, visar den amerikanska rashunden en stark bithämning gentemot människor – därför är akita inte särskilt lämplig för skyddstjänstutbildning.
American akita har en stark karaktär och mycket vilja. Det måste man tänka på innan man bestämmer sig för en sådan hund. För det går inte att förvänta sig blind lydnad av denna fyrbenta vän. Att pressa eller utöva våld leder snabbt till ignorans och envishet hos den stolta och känsliga hunden, vilket ofta resulterar i oöverstigliga problem i relationen mellan hund och människa.
American akita är visserligen mycket lättlärd och sportig, men dess höga intelligens och tendens till dominans kan skapa vissa problem i träningen. Men den som väl har vunnit hundens förtroende kan uppleva den som en mycket snäll och känslig hund. I uppfostran krävs förutom nödvändig konsekvens framför allt fingertoppskänsla.
En ytterligare utmaning, förutom den redan nämnda envisheten, är att den fortfarande har kvar jaktinstinkten, vilket kan få oönskade konsekvenser vid gemensamma aktiviteter. Särskilt i och i närheten till skog bör hunden alltid hållas kopplad. För att det ska fungera bra och att det inte blir så att den kraftiga hunden går ut med dig istället, bör du tidigt träna hunden på att gå i koppel. Generellt sett har kärleksfull men konsekvent träning samt en omfattande socialisering av valpen enorm betydelse för att relationen ska fungera med den vuxna akitan.
Ja, eftersom american akita är uppmärksam och misstänksam mot främlingar är den som gjord för att vara vakthund. Den kommer reagera mot okända, men har en tendens att inte skälla.
Den imponerande hunden med den tjocka pälsen och mycket egenvilja passar bara för hundälskare som kan hantera båda dessa egenskaper.
Hunden kräver regelbunden skötsel. Tack vare den hårda, korta och självrengörande pälsen är skötseln som tur är ganska enkel. Det räcker med att borsta pälsen en till två gånger i veckan. På så sätt behåller den sin glans och du kan i samband med det i ett tidigt skede upptäcka eventuella hudirritationer som har orsakats av felaktig kost.
Under pälsbytet (två gånger om året) ökar behovet av skötsel och du behöver borsta hunden dagligen. Genom att få bort gamla, döda hårstrån med borsten underlättar du inte bara hundens pälsbyte, utan minskar också mängden hår som sprids i ditt hem under denna period. Trots detta fäller en american akita ovanligt mycket päls.
Här är det viktigt att hundälskare som inte har någon erfarenhet av uppfostran och träning av hundar bör välja en något enklare ras.
Akitan hör hemma hos erfarna hundägare som tycker det är roligt med utmaningar. Med rätt träning och tidig socialisering kan dock american akita utbildas till en mycket trogen och lojal sällskapshund som älskar sin familj över allt annat, skyddar och vakar över den och kan prestera imponerande saker – inte minst inom hundsport.
American akita behöver en nära familjekontakt och ska inte bo ensam i en hundgård. Som ättling till vargen vill den ha sin ”flock” omkring sig – men hans matte, husse och eventuellt familjens barn räcker fullt ut som sällskap.
Om den tidigt vänjer sig vid andra husdjur går det dock oftast bra att ha den tillsammans med katter, hamstrar, marsvin och andra husdjur. Men i grund och botten är och förblir akitan en ensamvarg som älskar lugn och ro mer än liv och rörelse.
Även om det inte alltid tycks krävas behöver hunden mycket motion för att hålla sig frisk. Två korta varv runt kvarteret räcker definitivt inte för den här hunden. Här tillkommer att den endast i begränsad utsträckning lämpar sig att delta i hundsport. Den stora japanska hunden är visserligen mycket sportig av naturen, men den stolta och självständiga hunden är inte så förtjust i rena rörelselekar.
Bara den som lyckas få sin hund att förstå meningen med sporten kan motivera den att gå i en hundsportskola.
I Europa finns numera uppfödare av både den amerikanska och japanska linjen. Idag ligger fokus på att bevara de rasegenskaper som är typiska för rasen. Men även rasens hälsa och karaktär har högsta prioritet hos uppfödarna. Tack vare de strikta avelskraven och uppfödarnas engagemang är american akita en relativt robust ras som inte har några rastypiska sjukdomar.
Den verkar heller inte heller vara särskilt benägen att få andra typiska hundsjukdomar. Förutom höftledsdysplasi (HD) kan endast hud- och pälsbesvär klassas som problem.
Orsaken till många hud- och pälssjukdomar ligger i kosten. Ett för högt råproteininnehåll (som finns i så kallat energi- eller högpresterande foder) kan exempelvis leda till kraftiga allergiska reaktioner i huden. Även spannmåls- och sojaprodukter kan orsaka hud- och pälsproblem hos hundarna. När du köper färdigt hundfoder bör du därför alltid kontrollera innehållsförteckningen på förpackningen. Om fodret innehåller en hög andel spannmål eller till och med soja är det bättre att välja en annan produkt.
En fråga om tycke och smak?
Bortsett från möjliga allergier har american akita samma krav på foder som alla andra hundar. Som direkt ättling till vargen och därmed köttätare bör fodret vara baserat på en högkvalitativ animalisk proteinkälla i form av kött eller fisk. Du bör dock undvika fläskkött på grund av den beskrivna benägenheten till allergier. Därför rekommenderas nötkött, lamm, vilt eller struts, som kan kompletteras med grönsaker och ris. Om detta serveras i form av färdigt torrfoder eller våtfoder, rått eller i hemlagad form beror i slutändan inte bara på vad hunden gillar bäst, utan också på ägarens inställning.
Vissa hundägare föredrar snabb helhetslösning med konventionellt hundfoder, medan andra hellre lagar maten själva, vilket tar längre tid och kräver mycket kunskap.
Oavsett hur du slutligen väljer att utfodra din hund är det viktigt att hunden alltid har tillgång till färskt dricksvatten. Själva fodret bör dock endast ges vid fasta måltider (två gånger om dagen för vuxna hundar) och tas bort senast efter 20 minuter – oavsett om det finns något kvar i matskålen eller inte. I regel klarar sig akitahundarna med mycket lite foder i förhållande till sin storlek. För att vara säker på att du ger rätt mängd foder bör du regelbundet kontrollera hundens vikt.
Fram till efter andra världskriget betraktades den japanska och amerikanska akitan som en och samma ras, och deras utveckling fram till dess var därför nästan identisk. Båda har sitt ursprung i Japan, där de har en nästan 5000 år lång historia, vilket avbildningar av hundar på lerkärl och bronsklockor vittnar om.
De upptäcktes i den japanska regionen Akita, där de redan i början av 1600-talet användes i jakten på björn, vildsvin och fjäderfä. Under 1800-talet deltog akitahundarna även i hundslagsmål, som sedan förbjöds i Japan 1908. För att göra kamphundarna ännu större och starkare korsades de med tosa- och mastiffhundar. 1931 blev den stora japanska rasen, som är en av de äldsta i Asien, förklarad som nationell symbol. Deras export från Japan var länge förbjuden.
Trots detta ledde den frekventa korsningen med andra hundraser till att akitahundarnas utseende förändrades kraftigt i början till mitten av 1900-talet och att många olika linjer uppstod. För att bringa lite ordning i detta ”kaos” delades hundarna grovt in i två olika blodslinjer: Ichinoseki-linjen och Dewa-linjen. De hundar som amerikanska soldater tog med sig hem i slutet av andra världskriget härstammade till stor del från Dewa-linjen.
Under de följande åren växte en betydande population av dessa stora japanska hundar fram i USA. När Akita Kennel Club (senare Akita Club of America) grundades 1956 började man med målinriktad avel av rasen på amerikansk mark. Japan erkände dock inte den nya amerikanska linjen och även American Kennel Club (AKC) stängde 1972 sin stambok för import från Japan. På grund av att utbytet mellan de två länderna upphörde utvecklades den japanska och den amerikanska aveln i helt olika riktningar. Visserligen tillät AKC från 1992 återigen import av avelshundar från Japan. Men skillnaden mellan de mer graciösa japanska och de kraftiga amerikanska akitahundarna hade då blivit så stor att man knappt kunde tala om en gemensam ras längre.
År 2000 beslutade Fédération Cynologique Internationale (FCI) därför att dela upp rasen i japansk akita (standardnummer 255) och den ”stora japanska hunden” (american akita, standardnummer 344). Den första standarden för american akita, som publicerades redan 1972 av American Kennel Club, låg till grund för den nya FCI-standarden.
Den ras som liknar american akita mest är den redan nämnda akita inu, den japanska akitan. Det finns också många andra hundar som liknar den ursprungliga typen, till exempel shiba inu och tysk spets.
Har du tillräcklig erfarenhet av hundar och tid för en american akita och vill börja leta efter en helt fantastisk fyrbent vän? American akita är en relativt sällsynt hundras. Det kan därför vara bra att vända dig till en förening som är specialiserad på denna hundras.
© Елена Насекина / stock.adobe.com
Den som har gedigna kunskaper om hundar och samtidigt är öppen för den stolta och självständiga rasen får en otroligt trofast hundkompis som följer sin människa genom vått och torrt.
| Särskilda egenskaper: | American akita är betydligt större och kraftigare än sina japanska förfäder. Den självständiga hunden behöver ägare med hunderfarenhet. |
| Karaktär: | revirhävdande, jaktlysten, självmedveten, inte underordnad, lojal |
| Mankhöjd: | Hanar: 66–71 cm, tikar: 61–66 cm |
| Vikt: | Hanhundar: max. 55 kg, tikar: max. 40 kg |
| Päls: | Tjock, kort päls med tät underull i alla färger. Vid förekomst av flera färger ska färgtonerna vara tydligt avgränsade från varandra. |
| Pälsvård: | Lättskött, men american akita fäller mycket, särskilt under pälsbytet. |
| Motion: | behöver mycket motion |
| Nybörjarhund: | nej |
| Skällande: | vaksam, men inte skällig |
| Förväntad livslängd: | 13 år |
| Typiska sjukdomar: | höftledsdysplasi, hud- och pälsbesvär |
| FCI-grupp: | Grupp 5, sektion 5 (Spetsar och raser av urhundstyp) |
| Ursprung: | Japan |
The zooplus forum was my entry into freelance writing: Here, interested cat lovers came together in 2011 to develop their own print magazine called "Pfotenhieb." In addition to my German studies, I was allowed to write some articles for the "Pfotenhieb". Today, as a happy dog owner, I devote myself mainly to animal and health topics.
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Den minsta hunden i världen har de kändaste ägarna och den längsta livslängden – ja ni ser, chihuahuan är verkligen en hund av superlativ! Den känner sig hemma på de stora scenerna, i handväskor som bärs av topstars som Madonna, Britney Spears eller Paris Hilton. Ändå är den mexikanska hunden chihuahua så mycket mer än bara en lyxhund.
